20:32:29
Läsning
Bland annat skriver han om det här med att läsa böcker. Det är faktiskt ett sätt att få "umgås" med människor som man inte känner, en möjlighet att få läsa om deras tankar och funderingar. Tänk att det som någon tänkt och skrivit ner för 100 år sedan har jag möjligheten att ta del av idag. Det är stort när man tänker på det på det sättet, tycker jag.
En annan bok som jag tycker väldigt mycket om är "Varför växer gräset" av Klas Hallberg och Magnus Kull.
Det är korta berättelser som kan användas för att föra fram ett budskap. Här kommer en av många
Sjöstjärnan
En turist kom gående på en övergiven strand i Mexico och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en by i närheten. Denna höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt.
Turisten trodde att mannen kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor han kastade ut. Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna.
Mannen förklarade för turisten att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Turisten blev förbluffad av mannens ambitioner och frågade om det inte kändes hopplöst.
- Det måste finnas tusentals sjöstjärnor bara på den här stranden, för att inte tala om alla andra stränder, sa han. Vad tror du det har för betydelse att du står och kastar tillbaka några av dem?
Mannen log och plockade upp ytterligare en sjöstjärna och sade sedan:
- Det har betydelse för den här.
Ja, en bok behöver ju inte vara skriven för hundra år sedan, inte heller behöver den vara skriven av någon av de STORA författarna för att lära oss någonting. Eller för att få oss att reflektera...
Nu mina vänner ska jag hoppa i bingen och fortsätta läsa!
Sammie
Har du läst "nu vill jag sjunga dig milda sånger" av Linda Olsson?
Svenskfödda Linda Olsson är en av de senaste årens mest uppmärksammade nyzeeländska debutanter. Hennes bok Nu vill jag sjunga dig milda sånger har fått goda recensioner, den har sålt bra och nominerats till flera priser.
Framgången är välförtjänt. Linda Olsson skriver om en ung författarinna som drar sig undan till en by i Dalarna för att skriva färdigt en roman. Hennes närmaste granne är en åldrad kvinna, i byn kallad "Häxan". Kvinnorna närmar sig varandra varsamt, dröjande och fåordigt. Den äldre Astrid står en dag i den unga Veronikas kök och vänder pannkakor. De äter under tystnad, men omedelbart finns där ett samförstånd, en intuitiv och ömsesidig förståelse. Sakta utvecklas vänskapen mellan de två kvinnorna. De berättar sina livs historier. Det är historier tyngda av bråd död, outplånlig sorg och smärta. I vänskapen förlöses de båda. Astrid förstår att
det liv avstängt från alla känslor som hon levt inte var nödvändigt. Veronika kan skriva sin bok, fast en annan än hon tänkt sig; Olssons roman är en work-in-progress novel, alltså en roman som slutar med att författaren skriver, eller just har skrivit, den roman som vi precis har läst.
Linda Olsson använder också flera av modernismens tekniska grepp. Hon skiftar motståndslöst mellan olika miljöer (Nya Zeeland, Dalarna, 1920-talets Stockholm, London, även en kort avstickare till Tokyo) och tidsskikt. Hon laddar små detaljer med starkt expansiv betydelse. Smaken av hemkokt smultronsaft kan bära upp eller negera en erfarenhet beroende på var läsaren befinner sig, och ett musikstycke får en undanträngd barndom att framträda i förklarat ljus.
Men allt är infogat i ett vackert prosaflöde. Diktionen är stramt avklarnad, trots konstgreppen mer av karg sorgesång än modernistiskt expansiv romankonst. Omsorgen om detaljen skapar en stark närvaro, en intuitiv känsla för det på en gång hemtama och i grunden
främmande. Däri lyfter romanen över det geografiska, över sin primära kulturella och geografiska syftning, och skapar ett bredare tilltal. Det som en nyzeeländsk läsare sannolikt uppfattar som exotiskt bär upp den gemensamma erfarenheten av att vara människa.
