Utdrag från Mia Skäringers bok Dyngkåt och hur helig som helst

Jag plockar strumpor snabbare än ljusets hastighet. Små pappersremsor. Blöta vantar. Star Wars-gubbar. Plåster. Gosedjur. Ruttna äpple som ingen åt upp ur ryggsäcken. Ibland mögliga pannkakor i igenimmade plastlådor. Jag tar sakerna från rum till rum. Till skräpkorgar. Till garderober och hyllor. Och egentligen var jag bara på väg till toaletten. Medan jag torkar mig i ändan hinner jag alltid byta en pappersrulle, kolla vilka schampoflaskor som är tomma, tänka på någon rolig replik och skruva på locket på barntandkrämstuben.
Swisch. Swosch.
Jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd. Nu när torkar jag mig i ändan så torkar jag mig bara i ändan, inget annat.
Imorgon ska jag dra pappret sakta, sakta och riktigt känna hur jag faktiskt sitter och torkar mig. Imorgon ska jag tänka och här sitter jag och bara torkar mig. Om ungarna ropar svarar jag bara: - Mamma torkar sig.
Halleluja jag torkar mig, ingenting annat.
Det ska jag fan lära mig.

och

Är det svårt att skriva om det osnygga? Om de gånger man som förälder faller igenom? När man själv blir ett barn och står och skriker : - SLUTA SKRIKA! Eller när man tar för hårt i en liten arm eller säger något jävligt dumt och ovuxet. Att visa sin svaghet är styrka, eller?
Jag faller ofta igenom. Och du? Befriande är det när vi berättar detta för varandra. När en stor människa blir förälder till en liten människa upphör hon inte att vara människa. Hon får förstås skärpa till sig men hon är fortfarande en människa på egen stora resa. Den lilla människan ska hon hållaa i handen på den stora resan. Den lilla männsikan ska hon ha under sina vingar. Skydda. Mot det hon kan. Sedan kommer livet ändå. ovanpå alltihop. En dag regnar kanske vingarna in. Då måste hon fortsätta flyga. Inte skämmas och falla till marken.
Hur fan skulle det se ut.
Man får vara kass ibland. Man ska säga förlåt. Men man ska inte gå och tro att alla andra har det så jävla mycket bättre.

Såhär skriver Adlibris om boken

När Mia Skäringer började blogga hade hon samma tanke som när hon skrev sina krönikor i tidningen mama: den skulle vara garanterat pumpsfri. Det vill säga "inga bilder på ett par snygga pumps jag såg i affären på väg till dagis". Resultatet har blivit en bok som är både rolig och allvarlig, tankeväckande och stark. Mia Skäringer bjuder på ett befriande öppet sätt in oss i sitt eget liv och delar med sig av sina erfarenheter, av skilsmässa, föräldraskap, nytt familjebildande. Dåligt samvete, prestationsångest och vacklande självförtroende. Hon krossar myten om superkvinnan som med ett glatt leende håller alla bollar i luften samtidigt, och önskar alla att ha mod att vara den man är och tänka mindre på att duga.

"Mia Skäringer får framför allt 30-plussiga kvinnohjärtan att darra av ångest och jubla av igenkänning."

Personligen så älskar jag allt hon gjort. Kan varmt rekommendera denna bok!

Sammie