En av mina förebilder, både i mitt arbete med barn men också i livet i övrigt är Lou Rossling. Hon är en extremt medryckande föredragshållare. Hennes långa erfarenhet som pedagog och lärare har lärt henne att se på livet med barnens perspektiv.

Här kommer ett av mina favorit kapitel från hennes bok Tänd dina stjärnögon



Nästan varje år läste jag Gösta Knutssons saga om Nalle Lufs för barnen. Jag läste med så mycket inlevelse och så många olika röster att barnen inte ville att någon annan fröken skulle läsa den när jag var borta. Det var nog det som ledde till att jag och några kolleger satte upp Nalle Lufs på Landskrona Teater. Vi satte in en annons i tidningen och vuxna som var intresserade av att spela för barn anmälde sig. När vi hade skrivit manuset fick jag rollen som Nalle Lufs, dels för jag säkert ville det, dels för att jag var van vid hans röst. Att jag var kortast till växten av alla de vuxna spelade säkert också in, det passade bra eftersom Nalle Lufs var en lite björnunge som hittades i skogen.
Vi valde att börja föreställningen när Nalle Lufs har flyttat hem till mormor och sitter och i en gungstol och virkar, precis som det står i boken. Det var första föreställningen och alla vi vuxna var mycket nervösa över hur det här skulle tas emot. I salongen satt fyrahundra barn. Vi var inte oroliga för vad barnen skulle tycka, utan för kollegernas åsikter. Vad skulle de säga? tänk om de skulle skratta åt oss, det skulle vara otroligt pinsamt, och tänk om de trodde att vi tyckte att vi var bättre än dem. Så snart vi hade börjat fick vi bättere självförtroende eftersom barnen levde sig in i föreställningen.
I slutet av föreställningen har Nalle Lufs gått vilse med en hund och kan inte hitta hem.
- Nalle Lufs, sa hunden som var lite tuff. Nu får du klättra upp i trädet och se var skogen tar slut, för nu vill jag hem. Och björnar kan klättra i träd.
-Somliga björnar kan klättra i träd och somliga kan inte, svarade jag med min replik. Och jag är en sådan hund som inte kan.
Sedan såg jag ledsen ut. Då blev det för mycket för en liten förstaklassare med full inlevelseförmåga som satt uppe på balkongen. Han reste sig upp trots frökens förmaningar och skrek rakt ut
- Nalle Lufs, skit i att du inte kan klättra i träd! Du kan virka! Och det kan ingen annan björn!

Alla vuxna skrattade, vi som stod på scenen skarattade, och hon som spelade mormor kunde över huvud taget inte komma in just då för att hon höll på att bryta ihop där bakom ridån.
Inte förrän långt senare pratade vi om vad det var som gjorde att bara vuxna skrattade och inga barn. Vi hade till och med hört barn som undrade varför vi skrattade, en liten björn kunde väl inte kunna allt. Då blev det tydligt för mig att det är fullständigt självklart att en del är bra på det ena och några är bra på det andra, och om vi har förmågan att se hos andra vad de kan, får vi ett helt annat möte än när vi börjar leta efter vad andra inte kan.

Berättelsen om Nalle Lufs berättade jag jätte ofta när jag började föreläsa. Den händelsen fick mig att börja se att jag i varje möte med en annan människa kan försöka ta reda på vad den personen är intresserad av, vad den är bra på. Att se varje person som den är, inte för hur jag vill den ska vara. Med hjälp av den kunskapen har det blivit mycket lättare för mig att skapa möten. Och det är upp till mig om jag vill leta efter vad människor kan istället för vad de inte kan. Som barnaögon kan se så kan jag också se, om jag väljer det. Så jag tackar den pojke, vars namn jag inte vet, för den underbara kommentaren: "Skit i det, för du kan virka".

Helt underbar historia och tänkvärt, som allt som Lou skriver om i sina bok. Jag va och lyssnade på en av hennes föreläsningar i höstas - det var en sådan positiv enegiboost. Jag skulle inte bli förvånad om Lou heter Karisma i mellannamn...
Det finns en superbra film som hon gjort också som heter Levande, perfekt för personalträffarna, framför allt om man arbetar med barn...men det är hög igenkänningsfaktor för alla - generellt, tror jag.

Sammie